Han är ju inte så liten egentligen, men att se honom med en massa slangar och maskiner gjorde honom så ömtålig. Skör och liten liksom.
Var läskigt att se hur hans hjärta jobbade, eftersom hans puls gick upp och ner hela tiden. Höll på att grina när jag skulle hälsa på honom, ge honom en kram och en puss. Älskade morfar.
Han är så härlig; oavsett hur dåligt han mår, så bryr han sig mer om andra och ser alltid till att skämta för att göra människor glada. Så söt!
Det verkar ändå, just nu, som att det kan sluta bra i alla fall. Trots att han har ont och är väldigt sjuk, så såg han kry ut i ansiktet och det kändes bra. Man ska kanske inte ta ut lyckan i förskott, men det kan bli bra.