Jag vet inte riktigt hur mycket jag har gråtit dom senaste dagarna... Mycket är det i alla fall.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Att George ska flytta. Jag har så mycket i mitt liv nu tack vare honom, men nu kommer han inte att vara nära längre. Han kommer att vara ca 600 km söderut.
Man kan säga att det känns oerhört bittersweet. Jag är glad för att saker och ting äntligen håller på att ordna sig för honom, att han har lyckats skaffa hus och nu har alla möjligheter till att styra upp sitt företag. Jag är ledsen för att det inte kommer att vara lika lätt att träffa honom, att jag inte kommer att träffa honom dagligen som jag gör nu, att den människan som står mig absolut närmast just nu kommer att flytta...
Jag måste tänka positivt: det är inte sista gången vi ses. Det är inte ett adjö - ha ett bra liv. Det kan till och med bli så att jag flyttar dit jag med, beroende på hur det går för honom med företaget. Han vill att jag jobbar åt honom och det vill jag med. Och ju mer jag tänker på möjligheterna där, desto gladare blir jag.

Allting ordnar sig.