Det är inte många i min närhet som uppskattar skräckfilmer på samma vis som jag gör. När man tänker efter, så skulle man kunna jämföra det med att t.ex. åka berg-och-dalbana: det kan kännas läskigt och obehagligt, men man gör det ändå bara för att få känna den där adrenalin-kicken.
Och det är väl därför jag just älskar skräckfilmer. Jag blir rädd, men samtidigt sitter jag där och njuter av att bli rädd. Haha. Är det inte ganska lustigt ändå?

Till favoriterna hör t.ex. klassiska japanska skräckisar:


Har man sett en, så har man väl egentligen sett alla, men jag gillar ändå den "röda tråden" i filmerna. Det handlar ofta om liknande saker och innehåller samma "ting"; förbannelser, tragiska händelser, mystiska hus med mystiska "varelser", vatten, symboler, etc.

Andra skräckisar som jag uppskattar väldigt mycket är sådana som är kultfilmer vid det här laget. Och som man, faktiskt, kan skratta lite åt (trots att man blir lite rädd på vägen):


Sedan så gillar jag, väldigt mycket, dom filmer som leker med ens psyke... I dom finns det otroligt mycket att uppleva:


Och sist, men inte minst; skräckkulturens stamfader - Stephen King. Alltid nummer 1:


Så... Ikväll ska jag nog faktiskt se till att se filmen som jag själv köpte igår; "Evil Dead". Sam Raimi är grym på skräckisar. Är ju faktiskt han som också har gjort "The Messengers", som jag och Emma såg igår kväll. Och det bästa är att den är från 1981 - den innehåller alltså inte en massa onödiga dataeffekter! Då är skräckfilmer som bäst. I alla fall om du frågar mig...

(Alla bilder finns på www.imdb.com)