Nu när hösten är på ingång känner jag mig lite melankolisk. Jag refererar dock inte melankolisk till "djup depression, sänkt stämningsläge, skuldkänslor och mindervärdeskänslor" som det ju faktiskt betyder.
Näe, melankolisk i den benämning som The Rasmus´s musik är.
Stod ute på baksidan för en stund sedan och rökte och kände verkligen "nu är hösten på ingång". En känsla av igenkänning, nostalgi och positivt depp... ja, hur konstigt det än låter, så är det så jag känner.
Och anledningen till att jag alltid kommer att tänka på The Rasmus under hösten är väl främst för att jag började lyssna på dom just under en höst för ett antal år sedan. Så även om hösten är rätt kylig och mörk, så tar den fram en viss glädje i mig som gör mig alldeles lycklig. Och jag har många minnen - både glada och ledsna. Pappas cancer som han fick under en sen höst (det var även då jag hörde The Rasmus för första gången och sedan dess har jag varit fast)... första gången jag såg The Rasmus live under en tidig höst.
Tänk vad många minnen och upplevelser man samlar på sig under livets gång. Är det inte helt fantastiskt egentligen?